Club Nuggets Halloween Holocaust 30 oktober: Peter Murphy's Carver Combo live

Har du någonsin funderat över hur det kunnat låta om Screamin' Jay Hawkins och Tom Waits gjorde musik tillsammans? Eller hur briljant MC5 hade kunnat bli om de bildats som en skev sideshow-teater i den amerikanska södern? Om Link Wrays självbetitlade album från 1971 hade haft The Clash som kompband och Phil Spector - under någon av hans mest misantropiska dygn - som producent, hur skulle det kunna låta? Det kanske rentav är så att du önskat att Iggy & The Stooges hade anlitats för att skriva ledmotivet till den hypade tv-serien "True blood" eller att Dead Boys och André Williams tillsammans skapade en ljudkuliss till en skruvad och olustig varieté?

Den Peter Murphy vi har på plats för att fira att Allhelgonahelgen är över oss ska givetvis inte förväxlas med Bauhaus-frontmannen med samma namn - den här Peter Murphy har lett sitt Carver Combo rakt in i mjälten på oss som ingår i fanskaran. Debutalbumet, som heter "One sin between me and the lord" och lanserades 2005 via Gravewax Records (med briljant gästsång av Anna Stadling), ska inom kort följas upp med "Murder of crows" och vi vågar lova att spelningen på Club Nuggets innehåller godbitar från båda dessa verk. Peter Murphy's Carver Combo spelar inte live särskilt ofta, så missa inte chansen att bevittna detta unika gig på The Cove med bandet som av Goldmine beskrivits med följande ord: "This may not be your father’s Peter Murphy, but the Carver Combo will cut you up just the same."

Fredag den 30 oktober
The Cove/Restaurang Järntorgspumpen
Järntorget 83, Gamla stan, Stockholm
Klockan 20-01

www.myspace.com/petermurphyscarvercombo
clubnuggets.blogspot.com
www.thecove.se

Alltid på Club Nuggets:
Fri entré
Country, soul, blues och rock'n'roll
God och billig alkohol
Den bästa klubbstämningen i Stockholm

Bra, bistert & bitterljuvt

Reflektor-Magnus bad mig om att sätta ihop en Spotify-playlist till hans nya påhitt, musikbloggen Reflektor Remix. Det gjorde jag givetvis gärna.

Det blev en samling med bra, bister och bitterljuv musik som jag lyssnar allra helst på just nu. Från Free till Porcupine Tree, från Soulsavers till Black Sabbath, från Waylon Jennings till Lars Demian (fast Waylon-låten heter "Time to bum again" och inte "...burn again", som klant-Spotify skrivit), från Blue Öyster Cult till Imogen Heap och från Allan Edwall till Thin Lizzy.

Lyssna här!

The Haunted, live i Sumpan

På torsdag (24 september) ämnar thrashplutonen The Haunted jämna Stockholmstraktens snyggaste rockhak - The Cave i Sundbyberg - med marken. Det finns inget förköp och stället släpper bara in 300 pers, så se till att vara på plats i tid. Dörrarna öppnas klockan 19:30, entrén kostar 200 bagis.

Jag och Jonas huserar i DJ-båset och bjuder på tufft mangel.

Kolla in evenemanget på Facebook för mer info.

Club Nuggets #7 den 2 oktober: Della Ridge & Dangerbird live

Nu är allt klart för höstens första spelning på Club Nuggets. 2 oktober är datumet, all info finner ni här. Kom!

Wayfaring stranger-maraton

Finkammar Youtube på olika versioner av en gammal amerikansk folksång vid namn "Wayfaring stranger" (även "Poor wayfaring stranger") och hittar några riktiga guldkorn.

De mest kända tolkningarna är måhända Emmylou Harris...



...och Johnny Cashs:



Men lyssna även på den ruggigt coola croonerversionen med JD Sumner. Basrösten lämnar på slutet inte mycket att önska:



När Dusty Springfield framförde stycket i sin tv-show 1966 lät det så här vackert:



När bluegrassens gudfader Bill Monroe tar sig an låten blir det så här coolt:



Och på 16 Horsepowers dokumentär-dvd "16 HP" gör alltid lika geniale David Eugene Ewards en så här snygg och avskalad tolkning.

Dagens namne

Skanstulls t-bane-perrong - nu även på Blabbermouth

Jag bidrar med ett fett scoop på Blabbermouth idag. Läs här. Bild knäppt klockan 08:18 i morse, precis innan jag äntrade tunnelbanan vid Skanstulls norra ingång (min vana trogen är den förstås suddig som satan, det är så jag gillar dem):

Sweden Rock får böta en kvarts mille

Sveriges Radio uppger i dag att Sweden Rock ska pröjsa en kvarts miljon kronor i böter, på grund av att ljudvolymerna vid vissa av konserterna vid årets festival var för höga. Där har ni byråkrati-Sverige i ett nötskal, mina vänner.

Men det uppstår ett gäng frågetecken:

1. Det rör sig om spelningarna med Rage, Outlaws, Witchcraft, Hysterica och Trace Nine. Visst, Witchcraft är bra skit och Rage har ju sin publik, men man kan ändå tänka sig att det känns bistert att punga ut med 250 000 spänn för att just dessa band inte höll lagstadgad ljudnivå. Jag menar, det är inga dragplåster direkt. Vi får hoppas att Sweden Rock håller bättre koll även på de små scenerna framöver.
2. Varför står det att dessa band lockade en "väldigt ung publik"? Jag lovar, under de dryga fem minuter jag bevistade spelningen med Outlaws så sänkte jag medelåldern i publiken med drygt fem bast. Och jag är 32 år gammal. Taget ur luften? Ja.
3. Kommer nästa års Sweden Rock Festival att bli lika patetisk som Hultsfred 2005, då den löjeväckande låga volymen gjorde att man på allvar var tvungen att koncentrera sig för att höra vilka låtar exempelvis Slayer och System Of A Down spelade? Synd, i så fall.

Dagens nitade knytnäve up in this motherfucker går till Miljöförbundets ordförande Lars Andersson. Eat shit and die, Lasse!